Det här skriver ÖP i tidningen

2005-10-01 om Jämtlands Magiska Förening

Journalist Torgny Jonsson Foto Johan Axelsson

 

Simsalabim - och en himla massa hokus pokus i Odensala

 

Som en kanin ur en hög hatt är han tillbaka - trollkarlen, magikern, illusionisten. Det är kul att bli lurad igen. Anledningen är förstås både Harry Potter och Joe Labero. Men det går att bli förtrollad på hemmaplan. Det förekommer en hel del hokus pokus i Odensala.

 

Första gången vi ska träffas finns de inte där alls. Jämtlands magiska förening är som borttrollad. Andra gången går det bättre. - Välkommen, säger Mr Hann, Ivan den Magiske, Max Birger, Mac Moto och Pelle Jöns. De tittar lystet på mig - fem magiker och en åskådare. Nånting säger mig att här kommer man att bli bortkollrad innan kvällen är över.

 

Vi möts i en blåmålad liten kåk i Odensala. Det är Logen Odens sal och tillhör IOGT. Här har Jämtlands magiska förening regelbundna möten. - Tio gånger om året, säger ordförande Mac Moto, det vill säga Kjell Persson. Geografiskt sett är föreningen synnerligen tvärregional. Medlemmarna kommer både från Trondheim och Domsjö. - De som har längst åker 30 mil enkel resa, berättar Kjell. Föreningen startade 1996 och har 24 medlemmar. Normalt håller föreningen till i stora salen, men där har en kör bokat in sig den här kvällen.

 

I stället har magikerna dragit in i vad som förefaller vara Odens förmak, ett avlångt, spånplatteklätt rum. På bord och bänkar ligger rekvisita: Bägare, ballonger, tärningar, ringar, kortlekar. Arbetsklädda är de också. Glittriga frackar, höga hattar, krås-skjortor och trollstavar. Utanför faller mörkret och höstvinden drar suckande genom träden. När dörren öppnas stiger körsången från rummet bredvid. Det är inte utan att nackhåren reser sig. Mystiken breder ut sig i rummet som skuggorna i Nefertitis katakomb. Senare lättar den förtätade stämningen. De fem illusionisterna visar sig vara ett ovanligt gemytligt gäng. De flesta i pensionsåldern.

 

• Finns det ingen Harry Potter i rullorna? - Jodå, återväxten är bra, hävdar Kjell Persson. Föreningen har fyra damer medlemsregistrerade, två stödjande och två utövande. Den här kvällen är det Svea Persson som ställer upp. Hon har artistnamnet Pelle Jöns. - Jag uppträder som clown. En clown får ju göra bort sig, men det är en konst att göra bort sig på rätt sätt. Trolleri som underhållning har ändrats drastiskt genom årtiondena. - Folk är mera kräsna i dag. De kräver mera show, tempo och effekter, säger Ivan den Magiske, det vill säga Karl-Ivan Försth. När de här herrarna började trolla hette idolen Max Hoffzinzer, Martelli och Max Hotter. Grejerna skickade man efter på Hobbyförlaget. - Jag kommer ihåg hur imponerad jag var av Hoffzinzer. Jag såg honom plocka kaniner ur en låda han hade på huvudet, berättar Göte Hann.

 

• Hur lång tid tar det att bli en bra magiker? Mycket tid och åtskillig träning får jag veta. - Och en del lär sig aldrig, skrockar Birger Jonsson, alias Max Birger. Är det lika lätt att lura en magiker som en vanlig åskådare: - Vi blir nog lika bortkollrade som andra, tror Kjell. Innan vi går kastar sig gänget in i en frenetisk demonstration. Mr Hann sågar sig igenom Svea Persson, Kjell Persson buktalar och gör kortkonster. Själv ser jag vigselringen försvinna och dyka upp i en väl hopknäppt plånbok hos Mr Hann. Inte konstigt att man lämnar föreställningen med plånboken i innerfickan, jackan igenknäppt och händerna i byxfickorna.